4.

Till att börja med så vill jag utfärda en varning inför detta blogginlägg, ty jag är jättefull och kan inte utlova en tillfredsställande kvalitet. Jag bara skriver.

Jag minns en person som vi kan kalla J. Han tog mig med storm, fy fan vad kär jag var. Vi pluggade ihop och jag var helt förlorad i hans blaséartade charm.
Jag var en annan människa då. En människa som trånade efter en massa saker. Jag trånade efter alla som inte ville ha mig. Jag var besatt av alla de som inte var värda min uppmärksamhet. Jag var besatt av att omge mig med människor som inte gav mig det jag ville ha, behövde, förtjänade.

Tänk alla de gångerna jag satt med telefonen i handen och väntade på att han skulle ringa. Jag genomled panikångestattacker när han inte ringde när han hade sagt att han skulle. Jag övervägde att ringa men satt istället och stirrade på telefonen som ett tragiskt miffo, pendlade mellan hopp och förtvivlan. Han kanske inte hade några pengar på telefonen? Eller dåliga batterier?
Sanningen var att han helt enkelt inte älskade mig så som jag älskade honom. Men det gjorde alldeles för ont att inse, så jag hittade på ursäkter inför mig själv för att inte bryta ihop.
Jag var en nedbruten person då. Som gjorde allt för att omge mig med folk som sårade mig gång på gång. Jag förtjänade ju inte något bättre än så.

Jag är inte den personen idag.
Nu omger jag mig med människor som stärker mig, som älskar mig tillbaka, som bryr sig om mig.
Ibland översköljs jag av en känsla från förr. En oerhörd lust att förlora mig i någon som behandlar mig som skräp. Men jag känner igen tecknen nu, och kan stoppa mig själv i tid. Jag kan resonera logiskt, inse att attraktionen inte handlar om personen i fråga, utan om mig själv. Att jag har en tendens att dras till folk som gör mig illa. Och så fort jag känner av de där vibbarna från någon nu, så drar jag mig ur. Det är inte värt det. Det är inte värt att gå tillbaka till självförakt, destruktivitet, ångest. Den som vill ha mig i sin närhet idag, får fan ta och bevisa det. Inte bara genom snack, utan även handling.

Anledningen till att det här blev så aktuellt för mig just nu är att jag igår fick reda på att J har barn nu med en annan tjej. Jag måste erkänna att jag grät en skvätt. Jag vet inte riktigt vad jag grät över. Jag har inga känslor kvar. Åtminstone inga positiva. Det enda som finns kvar av den relationen är skuld och skam över att jag lät honom behandla mig så jävla illa. Jag skäms inför mig själv. Jag skäms över att jag inte ansåg mig själv vara mer värd, över att det räckte med att någon blåste på mig för att jag skulle falla.
Jag är så mycket starkare idag. Kanske var mina tårar glädjetårar, lättnad över att det inte var jag som fortfarande hängde fast vid J, som hade fött hans barn. Det hade kunnat vara jag. Fy helvete vad skönt att det inte är det.