2.

Det är lätt att man ibland drabbas av någon slags mental yrsel. Allt blir som rundgång i hjärnan, bara en massa lösa fragment som flimrar runt utan att riktigt få fäste. En sån dag är det idag. Klockan är snart fem, men skulle lika gärna kunna vara ett, sju, tio eller tolv. Eller hundra, eller tusen, eller vad som helst.

Jag har en klocka på min köksvägg som jag fått av Linda. Den ser ut såhär:


Det får ta tid. Det är en ganska bra sak att ha i bakhuvudet. Särskilt om man är som jag, alltid bråttom, även om jag inte ens vet var jag är på väg. Huvudsaken är att det går fort som fan.
Den approachen funkar inget vidare i livet har jag märkt. Det verkar tyvärr som att alla bra saker, tar tid. Det tar tid att växa upp, det tar tid att finna någon slags balans i tillvaron, det tar tid att skaffa sig det liv man vill ha. Framför allt så tar det tid att ens lista ut vad man vill ha för liv. Ofta är det nog det som är det största problemet. Om man vet vad man vill ha så är det ju inte så värst knepigt att klura ut hur man ska få det. Om man däremot inte vet vart man är på väg, så är det kanske inte så konstigt att man inte vet hur man ska ta sig dit.

Så vi som inte har ett tydligt mål, vi fastnar i jakten på kortsiktiga belöningar. Och jag är så jävla less på det. Det känns som att jag har kommit till en punkt där till och med allt det som jag funnit så givande tidigare, börjar smaka bittert i munnen. Det jag vill är att styra upp en rimlig och lagom och vettig tillvaro. Med långsiktiga mål. Där det inte bara känns som att allting börjar om varje morgon. Måndag hela veckan-effekten har drabbat mig hårt senaste tiden.
Jag vill bygga upp fasta punkter, som gör att jag kan få känna en äkta, värdebaserad lycka, istället för situationsbaserad lycka.

Jag är inte ledsen. Inte deprimerad. Inte arg. Jag är överlag glad, mår bra när jag vaknar på morgnarna, finner livskvalitet i de minsta av de minsta sakerna. Krypa ner i en renbäddad säng. Dricka kaffe i trädgården i morgonsolen. Byta till torra strumpor när man blivit blöt. Glida omkring på landet i trasiga mjukisbyxor och träskor. Jag uppskattar sånt. Sånt gör mig glad.
Men ändå så tror jag det krävs att de stora grejerna funkar, för att man till fullo ska kunna njuta av det lilla.
Man ska absolut inte förakta detaljerna; allt är ju faktiskt uppbyggt av detaljer.
Det är bara det, att mitt morgonkaffe skulle smaka så mycket godare, om jag drack det i vetskap om att jag var på väg någonstans med mitt liv. Om jag hade en plan, ett mål, en vision. Det behöver inte vara något grandiost. Bara det är något som passar MIG.

Jag vet bara inte var jag ska börja. Jag antar att jag får göra som alfabetet; börja från början, och sluta där bak.