1.

Andrum! Ge mig andrum. Men ge mig även ljuva stunder med kära vänner, ljumna kvällar och svala morgnar. Ge mig lugn och ro, ge mig frid. Men ge mig också äventyr och spänning och passion. Ge mig närhet, kärlek, vänskap, fred. Ge mig balans, ge mig lycka, ge mig livsenergi.
Och ge mig pengar för helvete. Jag behöver pengar. Ge mig det. Nu.

Hur mår ni? Känner ni er hoppfulla? Älskade? Respekterade, tillfredsställda, fria? Känner ni att ni vet vart ni på väg? Eller var ni kom ifrån? Jag tycker det förflutna känns så otroligt långt borta. Det känns helt overkligt att det var jag som satt i skolbänken första dagen i skolan, med obekväm sjömansklänning som mamma tvingat på mig, och sidenband i håret. Och lärarinnan Boel Carlsson med sin gula basker stod framme vid katedern och ropade upp oss. Det var pirrigt. Det var läskigt. Det var SKOLAN. Som storebror pratade om jämt. Ett ställe för de stora barnen. Jag tror faktiskt jag kände mig vuxnare då första dagen i skolan, än vad jag gör idag.
Sen gick dagarna och det enda jag minns från lågstadiet är Boels andedräkt när hon lutade sig över en för att hjälpa till med skrivstilen. Hon luktade mintpastiller och svagt av kaffe. Boel fick bröstcancer sen.

Allting känns så spretigt just nu. Allt jag gör känns bara så lösryckt, som att det liksom inte leder någon vart, som att jag bara kämpar för att hålla huvudet över vattenytan typ. Det är helt sjukt hur många grejer man måste göra för att upprätthålla ett liv. Det är städa, tvätta, duscha, det är borsta tänderna, klippa gräset, betala räkningar. Handla mat, laga mat. Och jobba, och höra av sig till sina vänner, och intressera sig för familjen. Gå ut med hunden, träna hunden, mata hunden. Klä på sig, klä av sig och blinka och andas, och sova och vakna. Och sitta i telefonkö. Fy fan vad jag hatar att sitta i telefonkö. Om jag bara helt plötsligt blev befriad från telefonköer i all framtid, så skulle min livskvalitet förbättras med cirka 60%.

Jag satt i telefonkö idag. Försäkringskassans telefonkö. Den var lång. Den var trist. Den var meningslös. Tanten i växeln kunde tydligen inte hjälpa mig med det jag behövde hjälp med. Ge mig tillbaka mina 30 minuter!

Och såhär runt klockan två på natten så slås man som vanligt av eftertankens kranka blekhet. Vem är jag? Vad vill jag? Vad ska jag göra av mitt liv? Vad åt jag till middag igår? Ingen aning.
Vi släpper det för den här gången, det är ute med existentiell ångest.

"Sannerligen, det skulle finnas anledningar till att bli galen, om det inte vore för musiken."

Men så finns det en sak som står helt fri från skuld, skam & fördomar. Som inte påverkas av dessa värdsliga ting som vi människor uppehåller oss med. Som är äkta och sant och fullkomligt. Och jag har den saken. Den ligger faktiskt precis nedanför mina fötter i detta nu. Såhär ser den ut:

Rätt stilig, eller hur? Detta är mannen i mitt liv - han är brun, hårig och väger runt 10 kilo. Han skyddar mig mot långtråkigheten.