4.

Till att börja med så vill jag utfärda en varning inför detta blogginlägg, ty jag är jättefull och kan inte utlova en tillfredsställande kvalitet. Jag bara skriver.

Jag minns en person som vi kan kalla J. Han tog mig med storm, fy fan vad kär jag var. Vi pluggade ihop och jag var helt förlorad i hans blaséartade charm.
Jag var en annan människa då. En människa som trånade efter en massa saker. Jag trånade efter alla som inte ville ha mig. Jag var besatt av alla de som inte var värda min uppmärksamhet. Jag var besatt av att omge mig med människor som inte gav mig det jag ville ha, behövde, förtjänade.

Tänk alla de gångerna jag satt med telefonen i handen och väntade på att han skulle ringa. Jag genomled panikångestattacker när han inte ringde när han hade sagt att han skulle. Jag övervägde att ringa men satt istället och stirrade på telefonen som ett tragiskt miffo, pendlade mellan hopp och förtvivlan. Han kanske inte hade några pengar på telefonen? Eller dåliga batterier?
Sanningen var att han helt enkelt inte älskade mig så som jag älskade honom. Men det gjorde alldeles för ont att inse, så jag hittade på ursäkter inför mig själv för att inte bryta ihop.
Jag var en nedbruten person då. Som gjorde allt för att omge mig med folk som sårade mig gång på gång. Jag förtjänade ju inte något bättre än så.

Jag är inte den personen idag.
Nu omger jag mig med människor som stärker mig, som älskar mig tillbaka, som bryr sig om mig.
Ibland översköljs jag av en känsla från förr. En oerhörd lust att förlora mig i någon som behandlar mig som skräp. Men jag känner igen tecknen nu, och kan stoppa mig själv i tid. Jag kan resonera logiskt, inse att attraktionen inte handlar om personen i fråga, utan om mig själv. Att jag har en tendens att dras till folk som gör mig illa. Och så fort jag känner av de där vibbarna från någon nu, så drar jag mig ur. Det är inte värt det. Det är inte värt att gå tillbaka till självförakt, destruktivitet, ångest. Den som vill ha mig i sin närhet idag, får fan ta och bevisa det. Inte bara genom snack, utan även handling.

Anledningen till att det här blev så aktuellt för mig just nu är att jag igår fick reda på att J har barn nu med en annan tjej. Jag måste erkänna att jag grät en skvätt. Jag vet inte riktigt vad jag grät över. Jag har inga känslor kvar. Åtminstone inga positiva. Det enda som finns kvar av den relationen är skuld och skam över att jag lät honom behandla mig så jävla illa. Jag skäms inför mig själv. Jag skäms över att jag inte ansåg mig själv vara mer värd, över att det räckte med att någon blåste på mig för att jag skulle falla.
Jag är så mycket starkare idag. Kanske var mina tårar glädjetårar, lättnad över att det inte var jag som fortfarande hängde fast vid J, som hade fött hans barn. Det hade kunnat vara jag. Fy helvete vad skönt att det inte är det.

3.

Och så plötsligt känns livet ljusare igen.
Jag har lärt mig att så fort någonting i ens mående förändras åt något håll, så ska man skynda sig att analysera det sönder och samman. Försöka se mönstret. Se vad det var som gjorde att man plötsligt mådde bättre, eller sämre.
Och om det var åt det sämre hållet, så vet man vad man ska undvika. Var det åt det bättre hållet, så vet man vad man ska göra i fortsättningen för att må bra.

Den största anledningen till att jag mår bra idag är nog dessvärre på grund av att min far helt spontant kom förbi med en låda vin som han skänkte mig. Vin gör en glad. Men det är inget man bör ägna sig åt dagligen. Längre. Den tiden är förbi.

En annan anledning till dagens välmående är att jag har spenderat timmar och åter timmar på uteplatsen, tillsammans med hunden och kaninen. Tur att man har sol från morgon till kväll där ute. Herr Hund har legat och solat hela dagen, typ såhär:


Jag smygfotade lite när han låg och chillade. Han har funnit sin plats i solen. Jag vill också finna min plats i den jävla solen. Fyller på vinglaset så länge, väntar på att något storslaget ska hända just mig.

2.

Det är lätt att man ibland drabbas av någon slags mental yrsel. Allt blir som rundgång i hjärnan, bara en massa lösa fragment som flimrar runt utan att riktigt få fäste. En sån dag är det idag. Klockan är snart fem, men skulle lika gärna kunna vara ett, sju, tio eller tolv. Eller hundra, eller tusen, eller vad som helst.

Jag har en klocka på min köksvägg som jag fått av Linda. Den ser ut såhär:


Det får ta tid. Det är en ganska bra sak att ha i bakhuvudet. Särskilt om man är som jag, alltid bråttom, även om jag inte ens vet var jag är på väg. Huvudsaken är att det går fort som fan.
Den approachen funkar inget vidare i livet har jag märkt. Det verkar tyvärr som att alla bra saker, tar tid. Det tar tid att växa upp, det tar tid att finna någon slags balans i tillvaron, det tar tid att skaffa sig det liv man vill ha. Framför allt så tar det tid att ens lista ut vad man vill ha för liv. Ofta är det nog det som är det största problemet. Om man vet vad man vill ha så är det ju inte så värst knepigt att klura ut hur man ska få det. Om man däremot inte vet vart man är på väg, så är det kanske inte så konstigt att man inte vet hur man ska ta sig dit.

Så vi som inte har ett tydligt mål, vi fastnar i jakten på kortsiktiga belöningar. Och jag är så jävla less på det. Det känns som att jag har kommit till en punkt där till och med allt det som jag funnit så givande tidigare, börjar smaka bittert i munnen. Det jag vill är att styra upp en rimlig och lagom och vettig tillvaro. Med långsiktiga mål. Där det inte bara känns som att allting börjar om varje morgon. Måndag hela veckan-effekten har drabbat mig hårt senaste tiden.
Jag vill bygga upp fasta punkter, som gör att jag kan få känna en äkta, värdebaserad lycka, istället för situationsbaserad lycka.

Jag är inte ledsen. Inte deprimerad. Inte arg. Jag är överlag glad, mår bra när jag vaknar på morgnarna, finner livskvalitet i de minsta av de minsta sakerna. Krypa ner i en renbäddad säng. Dricka kaffe i trädgården i morgonsolen. Byta till torra strumpor när man blivit blöt. Glida omkring på landet i trasiga mjukisbyxor och träskor. Jag uppskattar sånt. Sånt gör mig glad.
Men ändå så tror jag det krävs att de stora grejerna funkar, för att man till fullo ska kunna njuta av det lilla.
Man ska absolut inte förakta detaljerna; allt är ju faktiskt uppbyggt av detaljer.
Det är bara det, att mitt morgonkaffe skulle smaka så mycket godare, om jag drack det i vetskap om att jag var på väg någonstans med mitt liv. Om jag hade en plan, ett mål, en vision. Det behöver inte vara något grandiost. Bara det är något som passar MIG.

Jag vet bara inte var jag ska börja. Jag antar att jag får göra som alfabetet; börja från början, och sluta där bak.

1.

Andrum! Ge mig andrum. Men ge mig även ljuva stunder med kära vänner, ljumna kvällar och svala morgnar. Ge mig lugn och ro, ge mig frid. Men ge mig också äventyr och spänning och passion. Ge mig närhet, kärlek, vänskap, fred. Ge mig balans, ge mig lycka, ge mig livsenergi.
Och ge mig pengar för helvete. Jag behöver pengar. Ge mig det. Nu.

Hur mår ni? Känner ni er hoppfulla? Älskade? Respekterade, tillfredsställda, fria? Känner ni att ni vet vart ni på väg? Eller var ni kom ifrån? Jag tycker det förflutna känns så otroligt långt borta. Det känns helt overkligt att det var jag som satt i skolbänken första dagen i skolan, med obekväm sjömansklänning som mamma tvingat på mig, och sidenband i håret. Och lärarinnan Boel Carlsson med sin gula basker stod framme vid katedern och ropade upp oss. Det var pirrigt. Det var läskigt. Det var SKOLAN. Som storebror pratade om jämt. Ett ställe för de stora barnen. Jag tror faktiskt jag kände mig vuxnare då första dagen i skolan, än vad jag gör idag.
Sen gick dagarna och det enda jag minns från lågstadiet är Boels andedräkt när hon lutade sig över en för att hjälpa till med skrivstilen. Hon luktade mintpastiller och svagt av kaffe. Boel fick bröstcancer sen.

Allting känns så spretigt just nu. Allt jag gör känns bara så lösryckt, som att det liksom inte leder någon vart, som att jag bara kämpar för att hålla huvudet över vattenytan typ. Det är helt sjukt hur många grejer man måste göra för att upprätthålla ett liv. Det är städa, tvätta, duscha, det är borsta tänderna, klippa gräset, betala räkningar. Handla mat, laga mat. Och jobba, och höra av sig till sina vänner, och intressera sig för familjen. Gå ut med hunden, träna hunden, mata hunden. Klä på sig, klä av sig och blinka och andas, och sova och vakna. Och sitta i telefonkö. Fy fan vad jag hatar att sitta i telefonkö. Om jag bara helt plötsligt blev befriad från telefonköer i all framtid, så skulle min livskvalitet förbättras med cirka 60%.

Jag satt i telefonkö idag. Försäkringskassans telefonkö. Den var lång. Den var trist. Den var meningslös. Tanten i växeln kunde tydligen inte hjälpa mig med det jag behövde hjälp med. Ge mig tillbaka mina 30 minuter!

Och såhär runt klockan två på natten så slås man som vanligt av eftertankens kranka blekhet. Vem är jag? Vad vill jag? Vad ska jag göra av mitt liv? Vad åt jag till middag igår? Ingen aning.
Vi släpper det för den här gången, det är ute med existentiell ångest.

"Sannerligen, det skulle finnas anledningar till att bli galen, om det inte vore för musiken."

Men så finns det en sak som står helt fri från skuld, skam & fördomar. Som inte påverkas av dessa värdsliga ting som vi människor uppehåller oss med. Som är äkta och sant och fullkomligt. Och jag har den saken. Den ligger faktiskt precis nedanför mina fötter i detta nu. Såhär ser den ut:

Rätt stilig, eller hur? Detta är mannen i mitt liv - han är brun, hårig och väger runt 10 kilo. Han skyddar mig mot långtråkigheten.